Jag gräver upp min lera ur marken och knådar den varsamt, formar mjuka kurvor. Men snart märker jag att de mjuka formerna övergår i strikta, raka linjer. Mjukt och hårt, hårt och mjukt – en kontrast som speglar vardagens händelser och intryck. Medan jag arbetar knådar jag inte bara leran utan också tankar och känslor. 
Om alla vore lika formbara som lera kanske vi skulle utvecklas positivt, stödda av goda influenser och omtänksamma människor. Eller kanske tvärtom – formas negativt av destruktiva krafter och därigenom förlora något av oss själva. Vill jag vara lika formbar som lera? 

Efter en snabb springrunda kommer jag tillbaka och upptäcker att min katt har varit framme – mina mjuka och hårda former är bitna och förstörda. Först känner jag frustration, men snart klappar jag min katt Biggis stort tack för hjälpen. Biggis har gett mig en oväntad utmaning, och nu måste jag tänka om och hitta kreativa lösningar för att omforma mitt verk på ett nytt sätt.

Vi lever i en både märklig och fascinerande tid, där paradigmskiftena blir allt tydligare. När jag införlivar material som metall i mitt arbete, skapas en kontrast som fångar samtidens dynamik: människan med naturen ställs mot mötet med den artificiella eran – präglad av robotik och AI. De valda materialen kombinerar liv och själ med naturens element, människans påverkan och framtidens teknik, vilket skapar en spännande kontrast.

Jag vill jobba större gärna komma upp i mänsklig skala , än så länge är leran i skalan som mina händer rymmer. Mina verk är kontextbaserade och förenar det fysiska med det konceptuella. I Ett projekt låter jag hålrummen i den offentliga miljön bli en plats där jag integrerar mitt material och därmed interagerar jag med rummet och omvandlar platsen. Genom estetiska val vill jag berätta en idé som både tilltalar visuellt och inbjuder till reflektion. Det handlar om att utforska kontraster och samband – mellan material, tankar och vår tid.